Ekhemmanets julblogg

När Ellentin kommit hem från sin körövning ikväll och Mattias ilat iväg till sin bänkade vi oss barnen och jag med måbramedicin, eller feelgood som man säger på svenska: lussebullsfika och Madickenfilm.

Vi är riktiga Astriderianer i vår familj och just Madicken hör till min barndoms bästa böcker och filmer. När Ellentin var 2½ år (2001) vann vi en tvådagarsvistelse på Astrid Lindgrens Värld i Vimmerby. Jag hade varit där tidigare, 1990 med andra Astrid-fantaster: vänner från folkhögskoleprojektet som tog oss till Zimbabwe. Mycket hade hänt på ALV sedan dess, och Mattias och jag skuttade glatt runt mellan Astridmiljöerna med tösen som ännu inte hade hunnit lära känna Astridfigurerna. Men det gjorde hon med besked under de två dagarna på ALV. Hela hösten efteråt berättade hon för i princip alla hon mötte “Ja ha träffa Pippi!”. Sen följde flera härliga år av Astridfrossa.

Sommaren 2008, när vi hade skickat våra adoptionsdokument till Kenya, var vi och hälsade på svärföräldrarna i Huskvarna och besökte en fin Astridföreställning i Stadsparken i Jönköping. Då slog det mig att vi skulle få uppleva hela Astrid-skatten en gång till, med ett till barn. Lycka! Också den fjärde familjemedlemmen delar nu intresset, och fick för första gången besöka Astrid Lindgrens Värld i somras. Det blir garanterat många fler besök i denna fantastiska park.

Jag har förresten inte bara närt ett par Astriderianer vid min barm.
En matbloggare har närts där också.

Kl 16.53
Kl 18.20

Vi är nyss hemkomna från Svartviks kyrka där Ellentin sjöng så vackert med juniorkören. När krubbfigurerna skulle sättas på plats hittade man inte Jesus. Då tog prästen en levande bäbis ur församlingen och la i krubban. Stor munterhet och en aning om att Jesus en gång var en bäbis som behövde värme och omsorg infann sig.

På väg hem fick Ambros sig ett julbyxaschle av Tommy. Ett uppskattat trick som går ut på att man tar ett tag om baken på overallen och bär som en kasse.

Den stränga kylan inatt gjorde att varmvattnet frusit på övervåningen. Men med kokhett vatten i toalettstolen och kupévärmare mot rören så funkar det nu. Låter vattnet droppa för att slippa mer is i rören.

Nu ska vi mysa och önskar er alla en god jul!

Jag sitter i soffhörnet och har familjen inklusive Maria omkring mig. Imorgon är det julafton. Skinkan ska griljeras, granen ska kläs och klappar slås in, men ingen brådskar. Ute är mörkt och kallt, men härinne värmer brasan och skenet från miniatyrkyrkan som mamma fick som barn några år efter andra världskrigets slut.

Igår kväll började julen med en spontan kväll med grannarna när vi struntade i sysslorna och bara satt ner, åt och drack gott och pratade om livet och relationerna, medan barnen hade det bra på annat håll i huset. En sån där stund när livets goda blir så tydligt.

Och stjärnorna glittrar på himmelens rund
Och hela livet ryms i just denna stund

De orden hörde jag sjungas på tisdagkvällen, då jag i sällskap med en annan grannvän var på julkonsert i folkviseton. Den starkaste upplevelsen var en sång som jag förmodligen har hört förut, men aldrig på det här sättet. Texten lyckas formulera det jag känner just nu. Tacksamhet över förmånen att få ha det så gott, blandat med tankar hos och med dem som har det tungt.

Allting gnistrar, allt är tyst
Över vita gator som snön har kysst
Barnen leker på bakgården
Allt andas förväntan, i vinternatten
Och jag viskar en bön i natt
För dom som inget har
För dom som gick in i natten
Utan att hitta tillbaks
Jag viskar en bön i natt
För alla dom som väntar
För dom som har tappat hopp
För alla där ute som längtar

Alla sover nu alla utom jag
Jag hör änglars steg på vårat tak
Vi har haft sån tur, så många goda år
Så många chanser, som en mänska kan få
Och mitt hjärta fylls av stillhet och frid
Något tändes i natt, som räcker ett liv

Och jag viskar en bön i natt
För dom som inget har
För dom som gick in i natten
Utan att hitta tillbaks
Jag viskar en bön i natt
För alla dom som väntar
För dom som har tappat hopp
För alla där ute som längtar

Så viskar jag en bön

Text: Mauro Scocco

Fjärde advent och snön fortsätter falla och blåsa omkring. Stora, lätta flingor. Som i en snökula. Skottning av lätt snö med god radio i lurarna, är skön motion en ledig söndag – så nån snöslunga saknar jag inte. Däremot diskmaskin efter att den antika tingesten har givit upp helt.

Längtar DU efter nåt förresten? Skriv en dikt och vinn en bok!

Idag reste mor och Hanz mot en snöfri jul på varmare breddgrader. Vi hämtade därför upp en bonusbil för kommande månaden och dessutom två bonustjejer för dagen. Besök av svägerskan Maria som vi ser ofta sen hon flyttade till Sundsvall för studier, och idag fick vi dessutom julmysa i sällskap också av barnens kusin Julia. Tre tjejer Ekhem hade kul runt en kortlek vid köksbordet medan liten gosse Ekhem busade runt, Mattias gjorde pepparkakshus igen och jag stekte köttbullar av tre kilo färs. Julmusik i CD-spelaren och snön som yrde utanför fönstren.

Det är skönt att ha ett hem att bo i, mat på bordet och människor att tycka om.

Idag fick jag förmånen att skotta uppfarten före frukost. Snöfallet och blåsten gjorde att det låg 2-3 dm djupt på sina håll. Jag försöker skotta så att när smältningen kommer, vi ska slippa is. Det går inte helt enligt plan, men acceptabelt.
Vi tillbringade några trevliga timmar hos Thurdins med att göra julgodis och sedan lite handel på Birsta innan födelsedagsfirande i Forsa.
När vi var på väg hem fick vi problem halvvägs upp på Serpentinvägen. De dubbfria vinterdäcken greppade inte alls och trots puttande, backande och bytande av chaufför kom vi inte många meter från järnvägsviadukten. Till slut gav vi upp och jag parkerade bilen i en driva strax före järnvägsöverfarten. Vi började packa ur alla matkassar och grejer vi behövde få hem och planerade att gå två gånger för att få hem allt.
Då kom ett par i en Volvo och undrade om de skulle hjälpa till och putta. Jättegärna sa vi och packade tillbaka i bilen. Med samlade styrkor och Guds hjälp lyckades jag köra bilen ända hem!
Det visade sig att paret i Volvon inte ens skulle till Hemmanet utan hade sett våra bestyr från E4 och kört upp för att hjälpa till!
Den sortens godhet gör mig både glad och fascinerad!
Det finns hopp!

Ute fortsätter snön att falla ymnigt och vi gör oss redo för nyårsfirande. Jag kommer avstå skottning eftersom ryggen inte riktigt skulle hålla. Fick hjälp av min hulda hustru att kliva ur sängen i förrgår eftersom jag inte klarade av det själv. Sedan fick jag krypa på alla fyra innan jag med svåra problem lyckades ta mig till upprätt läge. Nu är det klart bättre och jag är tacksam att det finns smärtstillande meducin.

När jag tänker tillbaka på 2009 har jag olika minnen. Några korta här: Året inleddes i trädgården runt en eld hos goda vänner på Amboseli rd i Nairobi. I januari kom svärmor på efterlängtat besök och vi hade poolparty på Ellentins födelsedag. Svärfar dog hemma i Sundsvall. I februari åkte Cissi och Ellentin hem på begravning. I mars hade vi flera Sverigebesök av syster Maria m fl. Vi åkte också och hälsade på barnhemmet där Ambros vuxit upp. I april minns jag en lång cykeltur med Jonas i Rift Valley.
I maj och juni dominerade frustration och oro att få vara kvar i landet tills vidare. Midsommarafton var dagen då det slutliga beslutet om att Ambros är vår son fattades av domaren. En dag att fira extra framöver!
När vi fick komma hem till Sverige i början av juli var det fantastiskt härligt att komma hem till sommaren! Klar och ren luft och välkända miljöer och en förutsägbarhet jag saknade i Kenya.
Den långa vistelsen i Kenya hade fördelen att vi fick vara tillsammans hela familjen på ett sätt som vi inte är i Sverige. En annan fördel var att vi njöt så länge av att vara i Sverige när vi väl kom hem.
I slutet av juli började jag jobba heltid till augusti. I slutet av augusti döptes Ambros och vi hade många goda vänner och släktingar som var med på den högtiden. I september och oktober jobbade både Cissi och jag halvtid samtidigt som vi skolade in Ambros på Hemmanets förskola där han varit på halvtid tills nu. I slutet av oktober åkte vi till Skåne och mötte släktingar och var även några dagar hos Ambros bästis Primus med familj i Gislöv. I slutet av november firade vi pappa i Huskvarna och alla syskon träffades. December har präglats av advent och jul.

Önskar dig en god avslutning på 2009!

Inatt hade det snöat cirka en decimeter till och idag har det kommit lika mycket till. Överväger snöslunga, för när man måste ägna lång tid åt att skotta bort vallar och högar för att lägga den nya snön så blir det lite för mycket av det goda. Har känts i ryggen idag att jag ägnade fyra timmar igår och en halvtimme imorse åt att flytta snö.
Ambros har fortfarande feber så han och jag har hållit oss inne medan Ellentin har varit med kompisen Carro. Cissi har arbetat men snart kommer hon hem och då ska Ellentin och jag fara och fröjdas i mellandagsrean.

Av hustrun fick jag en skiva med Bjørn Eidsvåg i julklapp. Den innehåller en version av en låt han sjöng med Lisa Nilsson på Skavlan i höstas. Blev nyförälskad i låten när jag hörde den då. Jag lyssnade ofta på den för 20 år sedan för den finns med på en kassett jag köpte 1988 tillsammans med ett nothäfte. We believe heter samlingen. Tror att det körarrangemanget inte egentligen gjorde musiken rättvisa för i duett eller solo blir texten tydligare tycker jag. En live-version med Eidsvåg kan du höra här. Tycker han lyckats fånga så mycket vishet i orden.

Claes Svensson har gjort en översättning som är så här:

Jag ser att du är trött
Men jag kan inte gå alla stegen åt dej
Du måste gå dom själv
Men jag vill gå dom med dej
jag vill gå dom med dej.

Jag ser du har det svårt
Men jag kan inte gråta alla tårarna åt dej
Du måste gråta dom själv
Men jag vill gråta med dej
Jag vill gråta med dej

Jag ser du vill ge upp
Men jag kan inte leva livet åt dej
Du måste leva det själv
Men jag vill leva med dej
Jag vill leva med dej

Jag ser att du är rädd
Men jag kan inte gå i döden åt dej
Du måste smaka den själv
Men jag gör död till liv för dej
Jag gör död till liv för dej