Ekhemmanets julblogg

Julen är här och vi skickar varma julhälsningar till er alla! GOD JUL!

Den i familjen som inte tog sovmorgon började dagen med en promenad. Det blir en vit jul på Ekhemmanet med omnejd.

Vi har varit lediga idag och haft en lugn dag med lagom mycket pysslande. Barnen fick en utflykt då de följde med moster och kusiner för att hälsa på en stor skara hundar, och här hemma huserade Ellentins kattunge.

Katten är ett halvår ung och heter Duffy. Hon har lekt sönder den mus som 18½-åriga Nelson (RIP) lämnade efter sig. När Mattias och Ambros kom hem med julgranen höll Duffy koll.

Och vacker var den. Också påklädd.

Just nu lagar Mattias och barnen julgodis och lillebror berättar för storasyster att Gud tror på tomten. Gör du?

Julbloggen vaknar till och familjen Ekhem sänder här årets julhälsning till just dig, med tillönskan om fina juldagar 2011.

Den första delen av hälsningen blir en bild från 70-talet, eller så var den från Huskvarnabesöket förra helgen med den ålderdomliga känslan framlekt i en applikation till telefonen. Tänk så mycket som har hänt sedan 1970. Och bara sedan julen 2010. Det återkommer vi till. Tills dess: GOD DAG före dag!

Cecilia, Ambros, Ellentin och Mattias

Tjugondag Knut, men inget pepparkakskras idag. För Ambros är sjuk:

Bilden är arrangerad kan man säga, eftersom det var en glad pojke. Som lekte arg. Och en brun pojke som lekte grön. Grön av bokstavsträning som gick snett, inte av illamående. Även om det är just den sjukan som härjar. Färdighärjat för hans del och hemmavaro för att inte smitta andra. Nu är det bara att vänta och se hur pass mycket smittan sprids i familjen. Jag mår illa till och från, men det är möjligt att det beror på för stort intag av vitpeppar och lactobaciller. Eller på emetofobi.

Dagen idag skulle ha ägnats åt romanskrivande, men det blev en hemmadag som sagt. Och ändå lite “jobb” av författarkaraktär. Uppdatering av hemsidan, och lite bloggande. Och en hel del tankar på livets gåva och gräns, som en rubrik så vackert heter i psalmboken.

Nyss låg gossen och jag på en madrass och såg på Bollibompa. (Samma madrass där sjukdom igårkväll kombinerades med massor av avsnitt av Fem myror. Nytta med nöje. Eller nåt.) Då kom Ambros på att han skulle hoppa från sin pall mot fotändan av madrassen och vassa tevehörn.
“Det är bäst att du inte hoppar så där, för du kan hamna på teven” sa jag, och tänkte förstås främst på att gossen skulle kunna slå sig. Inte han:
“Ja, och då kan teven gå sönder och människor komma ut”

Det här är vår lussekatt Nelson. Hon (!) kom till familjen samma år som Mattias och jag gifte oss, och är därmed inne på sitt nittonde år. Ellentin och jag var med Nelson på seniorkontroll i höstas. Efter att hon hade betett sig allt märkligare kontaktade jag veterinär som sa att “om det är länge sen hon undersöktes så kan det vara en bra idé att göra en undersökning”. Tja, det var väl 18 år sen hon sist besökte en veterinär, så vi begav oss till kliniken.

Där blev veterinären och kollegorna eld och lågor över att vi hade en så FANTASTISKT fin och FRÄSCH 18-åring. Lite artros och en njurnedsätting fick vi med oss hem istället för den förväntade dödsdomen. Hysteriska nattliga skrik och andra knepigheter fortsatte hon dock med. Tills bara någon dag före jul. Då förvandlades Nelson till en mysig lussekatt som sov gott i våra sängar hela nätterna och slutade skrika som en mistlur. Tills inatt. Nu när julen är slut kommer kanske den oharmoniska tantkatten tillbaka… Jag hoppas julstämningen, eller vad det nu var som gjorde henne så lugn, ska komma tillbaka till henne.

Apropå att ha varit gift i nästan nitton år. Det är fantastiskt! Det tycker jag också, fastän jag inte är man:

Bildkvalitén är inte den bästa. Fotot är taget med telefonen, jag menar iPhonen, under en midnattsmatch i Therapy hos vännerna Roos. Mattias fick denna fråga. Just på sitt nittonde år!

Multimediafamiljens lördagkväll ser just nu ut så här:

Vi pustar ut efter dagens förhållandevis lättsamma arbete (även om skottningen känns i ryggen), och jag undrar hur mycket det behöver pustas när vardagen sätter igång rejält på måndag.
Barnen och jag var på en tvättäkta julgransplundring med Adoptionscentrum idag. Dragspelsackompanjerad dans runt granen, trovärdigt tomtebesök och sötsaker i kubik. Vårt bidrag till fikabordet var dessa saffransbullar med mandelmassa:

På trettondagen änglade Ellentin traditionsenligt i julspelet i Svartviks kyrka, och därefter styrde vi trots klasstvåvarning mot Jämtland och gamla goda vännerna Roos i Ås. Det har är en tradition också med en tidig januariträff hos dem, med sällskapsspel, frisk luft och många värdefulla samtal. Det är rikt med vänskap som gör att samtalen bara fortsätter där de sist slutade. Även om det ibland går alltför långt mellan gångerna.

Så har vi idag fått dansa ut julen och Mattias har samtidigt dansat in den nya diskmaskinen inför all vardagsdisk som annars skulle ha hopat sig efter helgerna.

Härhemma dansas inte julen ut riktigt än. Betlehemsstjärnorna och granens ljus får sprida sitt sken över oss ett tag till. Det har jag för övrigt redan bloggat om på annan plats. Här på Julbloggen är det snart färdigbloggat nu när julen närmar sig sitt slut. Men hos Ellentin kommer nog inläggen att trilla in ett tag till.

När Ellentin kommit hem från sin körövning ikväll och Mattias ilat iväg till sin bänkade vi oss barnen och jag med måbramedicin, eller feelgood som man säger på svenska: lussebullsfika och Madickenfilm.

Vi är riktiga Astriderianer i vår familj och just Madicken hör till min barndoms bästa böcker och filmer. När Ellentin var 2½ år (2001) vann vi en tvådagarsvistelse på Astrid Lindgrens Värld i Vimmerby. Jag hade varit där tidigare, 1990 med andra Astrid-fantaster: vänner från folkhögskoleprojektet som tog oss till Zimbabwe. Mycket hade hänt på ALV sedan dess, och Mattias och jag skuttade glatt runt mellan Astridmiljöerna med tösen som ännu inte hade hunnit lära känna Astridfigurerna. Men det gjorde hon med besked under de två dagarna på ALV. Hela hösten efteråt berättade hon för i princip alla hon mötte “Ja ha träffa Pippi!”. Sen följde flera härliga år av Astridfrossa.

Sommaren 2008, när vi hade skickat våra adoptionsdokument till Kenya, var vi och hälsade på svärföräldrarna i Huskvarna och besökte en fin Astridföreställning i Stadsparken i Jönköping. Då slog det mig att vi skulle få uppleva hela Astrid-skatten en gång till, med ett till barn. Lycka! Också den fjärde familjemedlemmen delar nu intresset, och fick för första gången besöka Astrid Lindgrens Värld i somras. Det blir garanterat många fler besök i denna fantastiska park.

Jag har förresten inte bara närt ett par Astriderianer vid min barm.
En matbloggare har närts där också.

Gott nytt år tillönskas våra bloggläsare!

Så här fina fyrverkerier firade vi med igårkväll. Tomtebloss som Ambros köpt på ICA.
När han inte hittade det han sökte gick han och frågade en “fröken” som plockade fram dessa från lagret.

Vi har nu sagt farväl till de kära besökarna efter några kvalitetsdagar tillsammans. Det blev en skön och god nyårsafton, som sammanfattas i bild här. Kanske kommer också en bildkavalkad över det gångna året.