För oss som har förunnats gåvan att bli föräldrar är något av det viktigaste att barnen mår bra och att de har vänner. Hos oss är det hittills bara storasyster som så gott som dagligen umgås med kompisar. Fina vänner som hon mår bra med. Det är gott att veta. Lillebror har ännu inte kommit till fasen att han sticker iväg till kompisar, men pratar glatt om sina förskolekompisar på ett sätt som visar att han har det bra med dem han leker med.

För båda barnen finns det vänner som har en alldeles särskilt plats. Nära hjärtat.

När Ellentin föddes i Uppsala 1999 var Maria och Kjell några av de vänner som vi umgicks tätast med. Exakt en månad efter vår dotters födelse kom deras Lisa, och flickorna träffades redan samma dag och sedan så gott som dagligen tills vi flyttade till Sundsvall när flickorna var drygt 2½ år. Trots flytten fortsatte de betrakta varandra som bästisar och har också idag, som snart 12-åringar, ett band till varandra som gör att de månader som går mellan mötena blir som obefintliga när de väl träffas. Familjen Carles besökte oss i Kenya under vår omvälvande adoptionsvistelse, och det är oerhört värdefullt för hela vår familj att de delade den tiden med oss så konkret.

Också lillebror har en kär vän som han har växt upp med. Ett halvår efter Ambros föddes Primus och kom till samma barnhem i Nyeri, Kenya. Där växte de upp som två av ungefär femton barn och sov i sängarna intill varandra. Nu bor de båda i Sverige och kärleken de har till varandra påminner om hur storasyster och hennes bästis talade om varandra i samma ålder. I båda fallen trivs Mattias och jag dessutom mycket bra med bästisarnas föräldrar, vilket gör det lätt att se till att träffas hyfsat regelbundet.

Det ligger förväntan i luften. Idag kommer Primus och hans föräldrar hela vägen från Sveriges sydspets för att hälsa på och fira nyår med oss.