Tjugondag Knut, men inget pepparkakskras idag. För Ambros är sjuk:
Bilden är arrangerad kan man säga, eftersom det var en glad pojke. Som lekte arg. Och en brun pojke som lekte grön. Grön av bokstavsträning som gick snett, inte av illamående. Även om det är just den sjukan som härjar. Färdighärjat för hans del och hemmavaro för att inte smitta andra. Nu är det bara att vänta och se hur pass mycket smittan sprids i familjen. Jag mår illa till och från, men det är möjligt att det beror på för stort intag av vitpeppar och lactobaciller. Eller på emetofobi.
Dagen idag skulle ha ägnats åt romanskrivande, men det blev en hemmadag som sagt. Och ändå lite “jobb” av författarkaraktär. Uppdatering av hemsidan, och lite bloggande. Och en hel del tankar på livets gåva och gräns, som en rubrik så vackert heter i psalmboken.
Nyss låg gossen och jag på en madrass och såg på Bollibompa. (Samma madrass där sjukdom igårkväll kombinerades med massor av avsnitt av Fem myror. Nytta med nöje. Eller nåt.) Då kom Ambros på att han skulle hoppa från sin pall mot fotändan av madrassen och vassa tevehörn.
“Det är bäst att du inte hoppar så där, för du kan hamna på teven” sa jag, och tänkte förstås främst på att gossen skulle kunna slå sig. Inte han:
“Ja, och då kan teven gå sönder och människor komma ut”
