Ekhemmanets julblogg

Julmaten och julgodiset är inmundigat, Kalle och Karl-Bertil påhälsade, en massa julsånger avlyssnade och nästan lika många paket öppnade.

En massa bilder i hullerombullerordning visar vår sköna och riktigt kyliga julafton. Se bara hur Marias hår blev på kyrkpromenaden. Övriga bilder visar framförKallefika och julbord (“Hallå allihopa, nu kallar vi Cissi för restaurangmamma” sa Ambros), lillebrors foto på storasysters tomte, när en tomte med lika byxor som Ellentin knackade på samt en del glädjeuttryck över presenterna. På en bild visar vi svägerskan Reginas snygga och värmande klappar. “Den är underbar” sa gossen om koftan från mormor. Även motorcykeln från “tjejen” på mammas jobb gav stora jubelrop. Faktiskt fler än den oväntade present vi gav till barnen – och oss själva.

Ellentin, som har lite mer koll på tid, uttryckte desto mer jubel över att vi den 23 februari reser till Kenya! Ett spontant beslut och krafsande i reservkontona ger oss två och en halv veckas semester och kära återseenden. Fantastiskt att inse att vi har möjligheten att få uppleva Kenya igen medan båda barnen minns och har kontakter kvar.

Vi är nyss hemkomna från Svartviks kyrka där Ellentin sjöng så vackert med juniorkören. När krubbfigurerna skulle sättas på plats hittade man inte Jesus. Då tog prästen en levande bäbis ur församlingen och la i krubban. Stor munterhet och en aning om att Jesus en gång var en bäbis som behövde värme och omsorg infann sig.

På väg hem fick Ambros sig ett julbyxaschle av Tommy. Ett uppskattat trick som går ut på att man tar ett tag om baken på overallen och bär som en kasse.

Den stränga kylan inatt gjorde att varmvattnet frusit på övervåningen. Men med kokhett vatten i toalettstolen och kupévärmare mot rören så funkar det nu. Låter vattnet droppa för att slippa mer is i rören.

Nu ska vi mysa och önskar er alla en god jul!

Jag sitter i soffhörnet och har familjen inklusive Maria omkring mig. Imorgon är det julafton. Skinkan ska griljeras, granen ska kläs och klappar slås in, men ingen brådskar. Ute är mörkt och kallt, men härinne värmer brasan och skenet från miniatyrkyrkan som mamma fick som barn några år efter andra världskrigets slut.

Igår kväll började julen med en spontan kväll med grannarna när vi struntade i sysslorna och bara satt ner, åt och drack gott och pratade om livet och relationerna, medan barnen hade det bra på annat håll i huset. En sån där stund när livets goda blir så tydligt.

Och stjärnorna glittrar på himmelens rund
Och hela livet ryms i just denna stund

De orden hörde jag sjungas på tisdagkvällen, då jag i sällskap med en annan grannvän var på julkonsert i folkviseton. Den starkaste upplevelsen var en sång som jag förmodligen har hört förut, men aldrig på det här sättet. Texten lyckas formulera det jag känner just nu. Tacksamhet över förmånen att få ha det så gott, blandat med tankar hos och med dem som har det tungt.

Allting gnistrar, allt är tyst
Över vita gator som snön har kysst
Barnen leker på bakgården
Allt andas förväntan, i vinternatten
Och jag viskar en bön i natt
För dom som inget har
För dom som gick in i natten
Utan att hitta tillbaks
Jag viskar en bön i natt
För alla dom som väntar
För dom som har tappat hopp
För alla där ute som längtar

Alla sover nu alla utom jag
Jag hör änglars steg på vårat tak
Vi har haft sån tur, så många goda år
Så många chanser, som en mänska kan få
Och mitt hjärta fylls av stillhet och frid
Något tändes i natt, som räcker ett liv

Och jag viskar en bön i natt
För dom som inget har
För dom som gick in i natten
Utan att hitta tillbaks
Jag viskar en bön i natt
För alla dom som väntar
För dom som har tappat hopp
För alla där ute som längtar

Så viskar jag en bön

Text: Mauro Scocco

Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.

Så står det i första artikeln i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna.

Utifrån det hade jag tänkt mig ett storvulet resonemang, men det mäktar jag inte.

Däremot har jag funderat en del på hur vanligt det är att man värderar sig själv och andra på olika sätt. Ett ord som jag inte gillar är förtjänar. Ett annat är värd. Åtminstone när man använder dem som “Det har jag förtjänat”, eller “Det är du värd”. Om jag utgår från att alla människor är lika mycket värda blir det ju nonsens. I andra fall måste jag hantera komplicerade nivåskillnader grundat på att man är värd något för att man gör något.

Jag skulle kunna utveckla tankarna mer, men istället ska jag se på TV. Det är jag värd.

Fjärde advent och snön fortsätter falla och blåsa omkring. Stora, lätta flingor. Som i en snökula. Skottning av lätt snö med god radio i lurarna, är skön motion en ledig söndag – så nån snöslunga saknar jag inte. Däremot diskmaskin efter att den antika tingesten har givit upp helt.

Längtar DU efter nåt förresten? Skriv en dikt och vinn en bok!

Idag reste mor och Hanz mot en snöfri jul på varmare breddgrader. Vi hämtade därför upp en bonusbil för kommande månaden och dessutom två bonustjejer för dagen. Besök av svägerskan Maria som vi ser ofta sen hon flyttade till Sundsvall för studier, och idag fick vi dessutom julmysa i sällskap också av barnens kusin Julia. Tre tjejer Ekhem hade kul runt en kortlek vid köksbordet medan liten gosse Ekhem busade runt, Mattias gjorde pepparkakshus igen och jag stekte köttbullar av tre kilo färs. Julmusik i CD-spelaren och snön som yrde utanför fönstren.

Det är skönt att ha ett hem att bo i, mat på bordet och människor att tycka om.

Idag fick jag förmånen att skotta uppfarten före frukost. Snöfallet och blåsten gjorde att det låg 2-3 dm djupt på sina håll. Jag försöker skotta så att när smältningen kommer, vi ska slippa is. Det går inte helt enligt plan, men acceptabelt.
Vi tillbringade några trevliga timmar hos Thurdins med att göra julgodis och sedan lite handel på Birsta innan födelsedagsfirande i Forsa.
När vi var på väg hem fick vi problem halvvägs upp på Serpentinvägen. De dubbfria vinterdäcken greppade inte alls och trots puttande, backande och bytande av chaufför kom vi inte många meter från järnvägsviadukten. Till slut gav vi upp och jag parkerade bilen i en driva strax före järnvägsöverfarten. Vi började packa ur alla matkassar och grejer vi behövde få hem och planerade att gå två gånger för att få hem allt.
Då kom ett par i en Volvo och undrade om de skulle hjälpa till och putta. Jättegärna sa vi och packade tillbaka i bilen. Med samlade styrkor och Guds hjälp lyckades jag köra bilen ända hem!
Det visade sig att paret i Volvon inte ens skulle till Hemmanet utan hade sett våra bestyr från E4 och kört upp för att hjälpa till!
Den sortens godhet gör mig både glad och fascinerad!
Det finns hopp!

Ett år har gått, ja. Med mycket innehåll för hela familjen.
Jag har haft förmånen att, vid sidan av “vanligt” jobb på deltid, kunna ägna mer tid åt mitt skrivande. En syssla som inte genererar inkomst i form av pengar men som är ovärderlig för välmåendet. Jag tror att det är viktigt för alla, men extra noga för oss som en gång har kraschat in i den omtalade väggen att vi hittar sätt att landa och samla kraft. Skrivandet är så för mig. Andra romanen, novellsamling, artikelskrivande och bloggande är det som pågår i huvudet. Tillsammans med den ogenerade glädjen över att nyss ha blivit godkänd som medlem i författarförbundet.

Idag har jag en värdefull skrivardag. Massor av te. Lussebullar till lunch. Långkalsonger och femton år gammal fleecekofta.
Jag har inte presterat så mycket på skrivarfronten ännu idag, för tankarna hamnade halvvägs tillbaka i livet. I år har vi nämligen blivit påminda om att tiden går. Både Mattias och jag har fyllt 40 år och i samma veva firade vi att det gått 20 år sedan vi träffades.
Gott!
Att fylla 40 och vara glad över hur livet har blivit.
Att få ha det gott med den livskamrat som är lika värdefull idag som då när vi möttes. Nej, mycket mer förresten!

Ett tjugo år gammalt fotoalbum åkte fram:

Julbloggen 2009 avslutades med ett pepparkakshus, och Julbloggen 2010 får inledas med ett annat. Denna skapelse – signerad Mattias Ekhem – lottades ut igår på Svartviks skolas luciakväll när Ellentins klass hade julmarknad. Huset är Svartviks skola bakat utifrån ritningar från 1916.
Förutom lotteri bjöds vi på elevernas luciatåg i snövita och kalla vinterkvällen. Några timmar dessförinnan hade Ambros förskolegrupp lussat på en annan del av samma skolgård. Han går numera i en förskolebyggnad på skolgården tillsammans med andra fyra- och femåringar. Och stortrivs! I år liksom förra året valde Ambros lusseklädseln “pepparkaksbock”. Inspirerad av sången och boken om pepparkakskungens bock.
Ellentin var tärna igår och Lucia på söndagkvällens luciahögtid i Svartviks kyrka. Så fin att halva framsidan Sundsvalls Tidning täcktes av bilden därifrån. En av alla förmåner med att vara förälder är att man får skryta ohämmat om sina barn, så här kan ni se bilden på vår fina ljusbrud.

Förra året kom snön just på skolans luciakväll den 14:e december. I år har vi haft vitt och bitande kallt länge redan. Extra kallt idag, så just nu sitter barnen och jag vid brasan och ser på julkalendern från 2000. Minns ni den? En favorit härhemma. Men årets kalender ligger också bra till hos både vuxna och barn.