På nyårsafton packade vi in oss i bilen och åkte till Lubban. Ambros feber började ge med sig och Mattias rygg var en smula medgörligare – men skottförbudet kvarstod för hans del, så jag fattade skoveln. Mycket snö hade kommit också här men det var ingen brådska och rätt behaglig motion. Kvällen firade vi fyra tillsammans med god mat, sällskapsspel, mycket tacksamhet och lite sömn innan tre av oss var halvvakna då det nya decenniet såg sitt ljus. Eller mörker. När ljuset och nyårsdagsmorgonen kom konstaterade jag att det hade snöat mycket. Igen. Nu började min övertygelse naggas i kanten. Den där övertygelsen om att det “kan inte komma för mycket snö”. Jag ändrar mig. Nu är det mer än lagom. Det har fortsatt snöa hela dagen. Vi fastnade en gång på väg från Lubban till stan och fick dras loss av en traktor. I stan var det lika snöigt men vi lyckades ändå hitta uppsalavännen Hans där bland snödrivorna, och hann med att bli bjudna på en trevlig restaurangmiddag och prata en del innan Hans tåg skulle gå.
Vi skulle ha stannat i Lubban en natt till men skippade det eftersom de inplanerade vännerna inte kunde komma och snöandet bara fortsatte. Mattias fick åka på en långsam resa för att hämta alla våra prylar och matvaror. Tänk så mycket man kan släpa med sig för ett par dagar…. När han kom hem var jag ute och skottade vår garageinfart för andra gången på några timmar. Just utanför vårt hus fastnade en bil i snödrivan och vi försökte med olika medel hjälpa dem ett bra tag. En annan bil kom och bidrog till att det projektet kunde avslutas, och precis till klockan 20.00 satt hela familjen bänkade vid På Spåret med allehanda godsaker på soffbordet. Och ute kommer det mer vitt hela tiden. Gott om nytt.
Och ett på alla sätt GOTT NYTT år önskar vi alla våra släktingar och vänner!
Sparkarna och pulkorna som användes på juldagen syns det inte mycket av en vecka senare.
