Ekhemmanets julblogg

På begäran kommer nu ett nytt år med familjen Ekhems julblogg!
Om man nu får säga “på begäran” även om det är ungefär en person som har frågat efter julbloggen?

Istället för pappersjulkort kommer här liksom i fjol vår digitala julhälsning.
Välkommen!

Ja, nu är glada julen slut, slut, slut….
…när makens och barnens pepparkaksskapelse (i form av vårt eget hus) krasades och avsmakades i samband med fredagsnöjet På spåret.

Och det har varit en glad jul för oss. Glad och trygg och fridfull – men också med många tankar hos dem som inte har det så. Är det kanske det som är den stora utmaningen. Att leva i nuet med tacksamhet över både det lilla och storheten, men samtidigt medveten om att allt är så skört och kan rasa som ett pepparkakshus. Inte i form av jordbävning här i vårt land, men på många andra sätt. Med det i åtanke blir det desto värdefullare att leva i en emellanåt grå vardag, men frisk och trygg med dem man älskar.

För ett år sen skrev jag på kenyabloggen ett inlägg om adoption från Kenya, för att uppmuntra andra att våga tanken. Fortfarande är det fantastiskt att ha fått leva i Ambros första land en tid, men nu är det inte lika lätt att rekommendera Kenya som adoptionsland. Inte förrän det blir verklighet av de förbättringar som så många aktörer inom landet hoppas på. Adoptionen från Kenya var det som fullkomnade vår familj och gav oss det andra barn vi hade längtat så efter. Men processen är alltför oberäknelig och kan slita så hårt på familjer som redan har haft en lång och ofta sorgkantad väg till sitt barn. Därför är vår förhoppning att det ska ske stora framsteg när det gäller domstolsprocessen i Kenya, så att familjer snabbare får leva i tryggheten att de är familj på riktigt och får komma hem till sin vardag. Och ännu viktigare, att adoptionerna går snabbare så att många fler barn får familjer. Det är positivt att vara länge i sitt adoptivbarns ursprungsland, men det är inte för barnens bästa att domstolsprocessen är så oerhört oviss både när det gäller tid och attityd.

Nu sätter vi punkt för den här gången, men det skulle inte förvåna mig om vi kommer tillbaka med en annan blogg, nån annan gång.
Farväl, lilla skara (mellan 29 och 116 läsare dagligen) som har följt oss denna jul. Far väl på livets hav. Tack för att ni ville vara med oss. Sköt om er, och hör gärna av er. Till exempel genom att mejla alla@ekhemmanet.se

Till sist en del bilder från vårt Hemmanet denna vackra vinterdag.

I veckan som kommer dansas julen ut och kanske även somliga dåliga vanor som att sitta och tugga kola på söndagkvällen. Jag hittade en bortglömd påse med julkola och jultidningar till barnen.
Barnen. De fina. Den yngste somnade sprallig lite för sent men jag är glad att han var vaken när vi kom hem jag och Ellentin för nån timme sen.
Tösens bästa julklapp var nog, enligt min mening, den som vi har njutit av nyss. En helg i Stockholm med goda vännerna Caroline och Karin. I fredags eftermiddag lämnade vi Sundsvall med tåg för ett par innehållsrika dagar. Mycket prat och mys i form av sällskapsspel, lata hotellrumsstunder, shoppingrundor och restaurangbesök. Men även en fantastisk 3D-film på Cosmonova (Wild Ocean) och besök på naturhistoriskt museum både live och via Natt på museet 2 på hotellteven. Några extra vänträffar blev det också. Morgonpromenad och hotellfrukost med Ulrika (som vi såg senast 081106) samt eftermiddag med Anna och Myra Nilson. Kenyavänner som det var overkligt och helroligt att få se här hemma. Ännu roligare vore det om adoptionsdokumenten fick bli klara snart så att de fick hem lillebror och pappa från Kenya. Ett par andra Nilson-släktingar fick vi dock träffa i Sthlm. Och dansare som de är kunde de visa oss runt på Operan. En helt fantastisk upplevelse där vi fick se det makalösa husets alla vrår. Vi stod till och med på scen. Bland kulisserna till Nötknäpparen. Alla blev mycket sugna att se baletten på kvällen, så det var ledsamt att det inte fanns biljetter kvar. Men nästa gång i Stockholm hoppas vi på att det finns både biljetter och finstass. En riktigt härlig helg och mersmak på både storstadssemester och
ledighet. Men imorrn är det vardag igen. Då blir det varken tågfika (med låtsassaft och mackor med Affes goda gravlax) eller kvällskarra. Kanske.

Julen är redan halvt utdansad härhemma. Pojkarna har slaktat granen och tagit rätt på allt skräp som den genererat. Skönt. Och dessutom har de (eller åtminstone en av dem) möblerat om och skaffat en ny, snygg och praktisk tevebänk som ersättare för det skruttiga skåpet från 1990-talet.

Har drabbats av förkylning. Jag tror att det är Ambros som har smittat mig. Elak hosta och nästan ingen röst kvar har jag. Därför var det skönt med en tvådagars arbetsvecka. Ambros förkylning är på tillbakagång.

Flickorna i familjen gav sig av mot Stockholm på tjejhelg tillsammans med Karin och Carro så Ambros och jag håller ställningarna hemma. Gossen har bestämt att vi ska äta godis och se på “På spåret”. Det låter skönt tycker jag.

Ute har den strängaste kylan gett med sig och nu är det bara -10 grader. Det ihärdiga arbetet med att lösa isproppar i vattenledningarna på övervåningen med hjälp av kupévärmare har lyckats så nu verkar det kunna gå att duscha igen. Nu hoppas jag att det inte blir lika kallt igen – tycker inte mig kunna se nån nytta med temperaturer under 15 minusgrader.

Har fått låna ett tjusigt hemmabygge till skidpulka av gode kamraten Stefan så om vi frisknar till åker Ambros och jag på skidutflykt i helgen.

Vattnet i julgransfoten försvinner fort, och det visade sig inte bero på en törstig gran utan på en törstig gammal katt.
Vattnet på övervåningen är också puts väck sedan imorse, kallvattnet har kommit åter men varmvattenledningen har frusit. Det har nog varit närmare -30 inatt. Nu går en kupévärmare för fullt mot det förmodade köldstället i hopp om att vi ska slippa lägga pengar på nån rörfirma.

Igår fick vi besök av vänner vi träffar alldeles för sällan: Christer, Karin och Axel. De stannade till idag och följde med och lyssnade när Ellentin sjöng i julspelet med juniorkören i Svartviks kyrka. Mellan Ambros och Axel skiljer det bara några månader och de hade jättekul ihop.

Imorgon arbetar jag igen efter att ha varit ledig sedan 18 december, känns ovant, men det är ju en lagom lång arbetsvecka.

Nu sitter vi och tittar på Ellentins favoritfilm – Föräldrafällan. En klassiker!

Jag och barnen har varit på en tvådagarsresa till Ellentins födelsestad, Uppsala. Också där härlig vinter. Vi fick helpension hos Gunnel och Bosse (som är Ellentins “gudmormor och gudmorfar”) och gudstjänst med barnvälsignelse i Österledskyrkan bland en massa gamla vänner och bekanta. Sen åkte Ellentin åt sitt håll och var med vännen Lisa ett drygt dygn medan jag och Ambros var på fest med den internationella och långväga barnvälsignelsefamiljen igår och goda vänträffar idag. Sedan tågresa hem igen ikväll. En resa som gick bättre än den förra eftersom Ambros denna gång sovandes klarade sig utan X2000-åksjuka.
Det var ett par värdefulla dagar, med kära återseenden. Ändå är det skönt att vara hemma också. Hos en nu ryggfriskare Mattias som har fullföljt alla sina (och mina) plikter som husägare och skottat rent utanför vår tomt.

På nyårsafton packade vi in oss i bilen och åkte till Lubban. Ambros feber började ge med sig och Mattias rygg var en smula medgörligare – men skottförbudet kvarstod för hans del, så jag fattade skoveln. Mycket snö hade kommit också här men det var ingen brådska och rätt behaglig motion. Kvällen firade vi fyra tillsammans med god mat, sällskapsspel, mycket tacksamhet och lite sömn innan tre av oss var halvvakna då det nya decenniet såg sitt ljus. Eller mörker. När ljuset och nyårsdagsmorgonen kom konstaterade jag att det hade snöat mycket. Igen. Nu började min övertygelse naggas i kanten. Den där övertygelsen om att det “kan inte komma för mycket snö”. Jag ändrar mig. Nu är det mer än lagom. Det har fortsatt snöa hela dagen. Vi fastnade en gång på väg från Lubban till stan och fick dras loss av en traktor. I stan var det lika snöigt men vi lyckades ändå hitta uppsalavännen Hans där bland snödrivorna, och hann med att bli bjudna på en trevlig restaurangmiddag och prata en del innan Hans tåg skulle gå.

Vi skulle ha stannat i Lubban en natt till men skippade det eftersom de inplanerade vännerna inte kunde komma och snöandet bara fortsatte. Mattias fick åka på en långsam resa för att hämta alla våra prylar och matvaror. Tänk så mycket man kan släpa med sig för ett par dagar…. När han kom hem var jag ute och skottade vår garageinfart för andra gången på några timmar. Just utanför vårt hus fastnade en bil i snödrivan och vi försökte med olika medel hjälpa dem ett bra tag. En annan bil kom och bidrog till att det projektet kunde avslutas, och precis till klockan 20.00 satt hela familjen bänkade vid På Spåret med allehanda godsaker på soffbordet. Och ute kommer det mer vitt hela tiden. Gott om nytt.
Och ett på alla sätt GOTT NYTT år önskar vi alla våra släktingar och vänner!

Sparkarna och pulkorna som användes på juldagen syns det inte mycket av en vecka senare.