Ekhemmanets julblogg

Efter att ha konstaterat att det inte var många av nyorden jag kände till, ska jag berätta en historia som sträcker sig långt bortom såna företeelser som app:ar.

När Mattias och jag för närmare 20 år sen hade flyttat till Uppsala umgicks vi mycket med min gamla brevvän Helena. Hon bodde då i kollektiv med några andra gemensamma vänner och vi ägnade en hel del tid åt Helenas engelska sällskapsspel Therapy. Ett mycket underhållande spel där nya sidor av deltagarna och verkligheten enligt psykologiska studier uppenbarar sig. Det går ut på att samla “pluttar” i terapisoffor genom att klara av frågor om olika delar av livet och genom att ta sig ur diverse terapisituationer där motspelarna agerar psykologer.

Vi ville gärna ha ett eget spel och ägnade flera Londonbesök åt att leta efter Therapy. Utan framgång. Jag skrev brev (detta var på snigelbrevstiden) till företaget men det kom tillbaka från England med texten “Åter avsändaren. Adressaten okänd”. Vi frågade hos spelantikvariat och fick veta att det här spelet hade slutat tillverkas. Tills plötsligt: under ett av Londonbesöken letade vi som vanligt igenom utbudet på Hamleys, och hittade en nyupplaga av sällskapsspelet Therapy. Lyckan var stor!

Nuförtiden spelar vi alltför sällan våra många sällskapsspel, och till skillnad från för 20 år sedan har jag numera egen erfarenhet av terapisituationer. Trots det är spelet lika roligt idag. Och ikväll har vi haft terapeutiska lekar med Petra och Fredrik. Ett utmärkt spel att spela med vänner som vi lärt känna under en omtumlande tid av livet. En hel del intressanta diskussioner, några höjda ögonbryn och många skratt blev det.

Jag ser fram emot mer terapi!

För oss som har förunnats gåvan att bli föräldrar är något av det viktigaste att barnen mår bra och att de har vänner. Hos oss är det hittills bara storasyster som så gott som dagligen umgås med kompisar. Fina vänner som hon mår bra med. Det är gott att veta. Lillebror har ännu inte kommit till fasen att han sticker iväg till kompisar, men pratar glatt om sina förskolekompisar på ett sätt som visar att han har det bra med dem han leker med.

För båda barnen finns det vänner som har en alldeles särskilt plats. Nära hjärtat.

När Ellentin föddes i Uppsala 1999 var Maria och Kjell några av de vänner som vi umgicks tätast med. Exakt en månad efter vår dotters födelse kom deras Lisa, och flickorna träffades redan samma dag och sedan så gott som dagligen tills vi flyttade till Sundsvall när flickorna var drygt 2½ år. Trots flytten fortsatte de betrakta varandra som bästisar och har också idag, som snart 12-åringar, ett band till varandra som gör att de månader som går mellan mötena blir som obefintliga när de väl träffas. Familjen Carles besökte oss i Kenya under vår omvälvande adoptionsvistelse, och det är oerhört värdefullt för hela vår familj att de delade den tiden med oss så konkret.

Också lillebror har en kär vän som han har växt upp med. Ett halvår efter Ambros föddes Primus och kom till samma barnhem i Nyeri, Kenya. Där växte de upp som två av ungefär femton barn och sov i sängarna intill varandra. Nu bor de båda i Sverige och kärleken de har till varandra påminner om hur storasyster och hennes bästis talade om varandra i samma ålder. I båda fallen trivs Mattias och jag dessutom mycket bra med bästisarnas föräldrar, vilket gör det lätt att se till att träffas hyfsat regelbundet.

Det ligger förväntan i luften. Idag kommer Primus och hans föräldrar hela vägen från Sveriges sydspets för att hälsa på och fira nyår med oss.

Det är Annandag. Det stormar och snöar ymnigt. Barnen (alla tre) spelar Wii och Mattias är ute och skottar. Jag hoppas på att få ta över snart. Skottning (av lätt snö) och matlagning är nog de enda hushållssysslor som jag egentligen roas av.
För det är rätt jobbigt “att ha ett hushålle” som Lotta på Bråkmakargatan sa. Men inget jag skulle vilja vara utan.

Lotta är för övrigt en träffsäker beskrivning av en fyra-femårings upptåg och idéer. Vår 4½-åring kom igår på idén att han inte skulle sova. Det brukar annars gå rätt fort efter bok, aftonbön och sång. Men igår var tankarna nog mest hos bästisen som ska komma hit, och det gick inte att komma till ro. Efter 2½ timme gav mamman upp och vi gick ner till de andra. Ambros gick med i vinnarlaget och smaskade pepparkaksfil innan alla gick och la sig 23:30. Den yngste minst trött.

Ovan nämnde 4-åring kom, apropå idéer, nyss och sa till mig (efter att ha blåst mig hårt i luggen): “Mamma, ditt hår står på händerna!”

Annandagen för två år sen firade vi med att spela spel med våra grannar som vi umgicks mycket med den där speciella julen när vi nyss hade tagit emot våra barn. Det är alltid roligt att veta vilka man umgås med, så skriv gärna en hälsning bland kommentarerna eller via alla@ekhemmanet.se om du firar julen med oss här.

Julmaten och julgodiset är inmundigat, Kalle och Karl-Bertil påhälsade, en massa julsånger avlyssnade och nästan lika många paket öppnade.

En massa bilder i hullerombullerordning visar vår sköna och riktigt kyliga julafton. Se bara hur Marias hår blev på kyrkpromenaden. Övriga bilder visar framförKallefika och julbord (“Hallå allihopa, nu kallar vi Cissi för restaurangmamma” sa Ambros), lillebrors foto på storasysters tomte, när en tomte med lika byxor som Ellentin knackade på samt en del glädjeuttryck över presenterna. På en bild visar vi svägerskan Reginas snygga och värmande klappar. “Den är underbar” sa gossen om koftan från mormor. Även motorcykeln från “tjejen” på mammas jobb gav stora jubelrop. Faktiskt fler än den oväntade present vi gav till barnen – och oss själva.

Ellentin, som har lite mer koll på tid, uttryckte desto mer jubel över att vi den 23 februari reser till Kenya! Ett spontant beslut och krafsande i reservkontona ger oss två och en halv veckas semester och kära återseenden. Fantastiskt att inse att vi har möjligheten att få uppleva Kenya igen medan båda barnen minns och har kontakter kvar.

Jag sitter i soffhörnet och har familjen inklusive Maria omkring mig. Imorgon är det julafton. Skinkan ska griljeras, granen ska kläs och klappar slås in, men ingen brådskar. Ute är mörkt och kallt, men härinne värmer brasan och skenet från miniatyrkyrkan som mamma fick som barn några år efter andra världskrigets slut.

Igår kväll började julen med en spontan kväll med grannarna när vi struntade i sysslorna och bara satt ner, åt och drack gott och pratade om livet och relationerna, medan barnen hade det bra på annat håll i huset. En sån där stund när livets goda blir så tydligt.

Och stjärnorna glittrar på himmelens rund
Och hela livet ryms i just denna stund

De orden hörde jag sjungas på tisdagkvällen, då jag i sällskap med en annan grannvän var på julkonsert i folkviseton. Den starkaste upplevelsen var en sång som jag förmodligen har hört förut, men aldrig på det här sättet. Texten lyckas formulera det jag känner just nu. Tacksamhet över förmånen att få ha det så gott, blandat med tankar hos och med dem som har det tungt.

Allting gnistrar, allt är tyst
Över vita gator som snön har kysst
Barnen leker på bakgården
Allt andas förväntan, i vinternatten
Och jag viskar en bön i natt
För dom som inget har
För dom som gick in i natten
Utan att hitta tillbaks
Jag viskar en bön i natt
För alla dom som väntar
För dom som har tappat hopp
För alla där ute som längtar

Alla sover nu alla utom jag
Jag hör änglars steg på vårat tak
Vi har haft sån tur, så många goda år
Så många chanser, som en mänska kan få
Och mitt hjärta fylls av stillhet och frid
Något tändes i natt, som räcker ett liv

Och jag viskar en bön i natt
För dom som inget har
För dom som gick in i natten
Utan att hitta tillbaks
Jag viskar en bön i natt
För alla dom som väntar
För dom som har tappat hopp
För alla där ute som längtar

Så viskar jag en bön

Text: Mauro Scocco

Fjärde advent och snön fortsätter falla och blåsa omkring. Stora, lätta flingor. Som i en snökula. Skottning av lätt snö med god radio i lurarna, är skön motion en ledig söndag – så nån snöslunga saknar jag inte. Däremot diskmaskin efter att den antika tingesten har givit upp helt.

Längtar DU efter nåt förresten? Skriv en dikt och vinn en bok!

Idag reste mor och Hanz mot en snöfri jul på varmare breddgrader. Vi hämtade därför upp en bonusbil för kommande månaden och dessutom två bonustjejer för dagen. Besök av svägerskan Maria som vi ser ofta sen hon flyttade till Sundsvall för studier, och idag fick vi dessutom julmysa i sällskap också av barnens kusin Julia. Tre tjejer Ekhem hade kul runt en kortlek vid köksbordet medan liten gosse Ekhem busade runt, Mattias gjorde pepparkakshus igen och jag stekte köttbullar av tre kilo färs. Julmusik i CD-spelaren och snön som yrde utanför fönstren.

Det är skönt att ha ett hem att bo i, mat på bordet och människor att tycka om.

Ett år har gått, ja. Med mycket innehåll för hela familjen.
Jag har haft förmånen att, vid sidan av “vanligt” jobb på deltid, kunna ägna mer tid åt mitt skrivande. En syssla som inte genererar inkomst i form av pengar men som är ovärderlig för välmåendet. Jag tror att det är viktigt för alla, men extra noga för oss som en gång har kraschat in i den omtalade väggen att vi hittar sätt att landa och samla kraft. Skrivandet är så för mig. Andra romanen, novellsamling, artikelskrivande och bloggande är det som pågår i huvudet. Tillsammans med den ogenerade glädjen över att nyss ha blivit godkänd som medlem i författarförbundet.

Idag har jag en värdefull skrivardag. Massor av te. Lussebullar till lunch. Långkalsonger och femton år gammal fleecekofta.
Jag har inte presterat så mycket på skrivarfronten ännu idag, för tankarna hamnade halvvägs tillbaka i livet. I år har vi nämligen blivit påminda om att tiden går. Både Mattias och jag har fyllt 40 år och i samma veva firade vi att det gått 20 år sedan vi träffades.
Gott!
Att fylla 40 och vara glad över hur livet har blivit.
Att få ha det gott med den livskamrat som är lika värdefull idag som då när vi möttes. Nej, mycket mer förresten!

Ett tjugo år gammalt fotoalbum åkte fram:

Julbloggen 2009 avslutades med ett pepparkakshus, och Julbloggen 2010 får inledas med ett annat. Denna skapelse – signerad Mattias Ekhem – lottades ut igår på Svartviks skolas luciakväll när Ellentins klass hade julmarknad. Huset är Svartviks skola bakat utifrån ritningar från 1916.
Förutom lotteri bjöds vi på elevernas luciatåg i snövita och kalla vinterkvällen. Några timmar dessförinnan hade Ambros förskolegrupp lussat på en annan del av samma skolgård. Han går numera i en förskolebyggnad på skolgården tillsammans med andra fyra- och femåringar. Och stortrivs! I år liksom förra året valde Ambros lusseklädseln “pepparkaksbock”. Inspirerad av sången och boken om pepparkakskungens bock.
Ellentin var tärna igår och Lucia på söndagkvällens luciahögtid i Svartviks kyrka. Så fin att halva framsidan Sundsvalls Tidning täcktes av bilden därifrån. En av alla förmåner med att vara förälder är att man får skryta ohämmat om sina barn, så här kan ni se bilden på vår fina ljusbrud.

Förra året kom snön just på skolans luciakväll den 14:e december. I år har vi haft vitt och bitande kallt länge redan. Extra kallt idag, så just nu sitter barnen och jag vid brasan och ser på julkalendern från 2000. Minns ni den? En favorit härhemma. Men årets kalender ligger också bra till hos både vuxna och barn.