Det här är vår lussekatt Nelson. Hon (!) kom till familjen samma år som Mattias och jag gifte oss, och är därmed inne på sitt nittonde år. Ellentin och jag var med Nelson på seniorkontroll i höstas. Efter att hon hade betett sig allt märkligare kontaktade jag veterinär som sa att “om det är länge sen hon undersöktes så kan det vara en bra idé att göra en undersökning”. Tja, det var väl 18 år sen hon sist besökte en veterinär, så vi begav oss till kliniken.
Där blev veterinären och kollegorna eld och lågor över att vi hade en så FANTASTISKT fin och FRÄSCH 18-åring. Lite artros och en njurnedsätting fick vi med oss hem istället för den förväntade dödsdomen. Hysteriska nattliga skrik och andra knepigheter fortsatte hon dock med. Tills bara någon dag före jul. Då förvandlades Nelson till en mysig lussekatt som sov gott i våra sängar hela nätterna och slutade skrika som en mistlur. Tills inatt. Nu när julen är slut kommer kanske den oharmoniska tantkatten tillbaka… Jag hoppas julstämningen, eller vad det nu var som gjorde henne så lugn, ska komma tillbaka till henne.
Apropå att ha varit gift i nästan nitton år. Det är fantastiskt! Det tycker jag också, fastän jag inte är man:
Bildkvalitén är inte den bästa. Fotot är taget med telefonen, jag menar iPhonen, under en midnattsmatch i Therapy hos vännerna Roos. Mattias fick denna fråga. Just på sitt nittonde år!
