Ekhemmanets julblogg

2010 blev ett år som jag kommer minnas. Om tio år kanske jag inte minns allt men det som kommer för mig nu är händelser av både glädje och sorg, förundran och besvikelser.
Jag går in med förväntan i 2011 och är i huvudsak tacksam över det som jag har och de situationer jag är i. Emellanåt tröttnar och lessnar jag men hoppas att hålla humöret uppe. Har god förhoppning om att det blir så.

En lärdom jag tar med mig är ett citat från en film – “Under siege 2”. Även om det bär mig emot kommer jag att delge det här – trots svordomen: “Assumption is the mother of all fuck-ups”. Jag har inte sett filmen, men citatet tycker jag innehåller klokhet. Vet jag inte utan antar saker så är det ofta av ondo. Många saker kan gå snett om jag antar saker utan att veta hur det förhåller sig. Jag övar på att fråga och ta reda på saker innan jag antar något jag tror. Går bra ibland.

Jag hoppas du har det bra där du är, själv trivs jag just nu med dottern framför ett gammalt avsnitt av “Fem myror är fler än fyra elefanter” efter att ha vunnit ett parti Cranium med hustrun mot paret Sörling.

Efter att ha konstaterat att det inte var många av nyorden jag kände till, ska jag berätta en historia som sträcker sig långt bortom såna företeelser som app:ar.

När Mattias och jag för närmare 20 år sen hade flyttat till Uppsala umgicks vi mycket med min gamla brevvän Helena. Hon bodde då i kollektiv med några andra gemensamma vänner och vi ägnade en hel del tid åt Helenas engelska sällskapsspel Therapy. Ett mycket underhållande spel där nya sidor av deltagarna och verkligheten enligt psykologiska studier uppenbarar sig. Det går ut på att samla “pluttar” i terapisoffor genom att klara av frågor om olika delar av livet och genom att ta sig ur diverse terapisituationer där motspelarna agerar psykologer.

Vi ville gärna ha ett eget spel och ägnade flera Londonbesök åt att leta efter Therapy. Utan framgång. Jag skrev brev (detta var på snigelbrevstiden) till företaget men det kom tillbaka från England med texten “Åter avsändaren. Adressaten okänd”. Vi frågade hos spelantikvariat och fick veta att det här spelet hade slutat tillverkas. Tills plötsligt: under ett av Londonbesöken letade vi som vanligt igenom utbudet på Hamleys, och hittade en nyupplaga av sällskapsspelet Therapy. Lyckan var stor!

Nuförtiden spelar vi alltför sällan våra många sällskapsspel, och till skillnad från för 20 år sedan har jag numera egen erfarenhet av terapisituationer. Trots det är spelet lika roligt idag. Och ikväll har vi haft terapeutiska lekar med Petra och Fredrik. Ett utmärkt spel att spela med vänner som vi lärt känna under en omtumlande tid av livet. En hel del intressanta diskussioner, några höjda ögonbryn och många skratt blev det.

Jag ser fram emot mer terapi!