Ekhemmanets julblogg

Julen är här och vi skickar varma julhälsningar till er alla! GOD JUL!

Den i familjen som inte tog sovmorgon började dagen med en promenad. Det blir en vit jul på Ekhemmanet med omnejd.

Vi har varit lediga idag och haft en lugn dag med lagom mycket pysslande. Barnen fick en utflykt då de följde med moster och kusiner för att hälsa på en stor skara hundar, och här hemma huserade Ellentins kattunge.

Katten är ett halvår ung och heter Duffy. Hon har lekt sönder den mus som 18½-åriga Nelson (RIP) lämnade efter sig. När Mattias och Ambros kom hem med julgranen höll Duffy koll.

Och vacker var den. Också påklädd.

Just nu lagar Mattias och barnen julgodis och lillebror berättar för storasyster att Gud tror på tomten. Gör du?

Julmaten och julgodiset är inmundigat, Kalle och Karl-Bertil påhälsade, en massa julsånger avlyssnade och nästan lika många paket öppnade.

En massa bilder i hullerombullerordning visar vår sköna och riktigt kyliga julafton. Se bara hur Marias hår blev på kyrkpromenaden. Övriga bilder visar framförKallefika och julbord (“Hallå allihopa, nu kallar vi Cissi för restaurangmamma” sa Ambros), lillebrors foto på storasysters tomte, när en tomte med lika byxor som Ellentin knackade på samt en del glädjeuttryck över presenterna. På en bild visar vi svägerskan Reginas snygga och värmande klappar. “Den är underbar” sa gossen om koftan från mormor. Även motorcykeln från “tjejen” på mammas jobb gav stora jubelrop. Faktiskt fler än den oväntade present vi gav till barnen – och oss själva.

Ellentin, som har lite mer koll på tid, uttryckte desto mer jubel över att vi den 23 februari reser till Kenya! Ett spontant beslut och krafsande i reservkontona ger oss två och en halv veckas semester och kära återseenden. Fantastiskt att inse att vi har möjligheten att få uppleva Kenya igen medan båda barnen minns och har kontakter kvar.

Julbloggen 2009 avslutades med ett pepparkakshus, och Julbloggen 2010 får inledas med ett annat. Denna skapelse – signerad Mattias Ekhem – lottades ut igår på Svartviks skolas luciakväll när Ellentins klass hade julmarknad. Huset är Svartviks skola bakat utifrån ritningar från 1916.
Förutom lotteri bjöds vi på elevernas luciatåg i snövita och kalla vinterkvällen. Några timmar dessförinnan hade Ambros förskolegrupp lussat på en annan del av samma skolgård. Han går numera i en förskolebyggnad på skolgården tillsammans med andra fyra- och femåringar. Och stortrivs! I år liksom förra året valde Ambros lusseklädseln “pepparkaksbock”. Inspirerad av sången och boken om pepparkakskungens bock.
Ellentin var tärna igår och Lucia på söndagkvällens luciahögtid i Svartviks kyrka. Så fin att halva framsidan Sundsvalls Tidning täcktes av bilden därifrån. En av alla förmåner med att vara förälder är att man får skryta ohämmat om sina barn, så här kan ni se bilden på vår fina ljusbrud.

Förra året kom snön just på skolans luciakväll den 14:e december. I år har vi haft vitt och bitande kallt länge redan. Extra kallt idag, så just nu sitter barnen och jag vid brasan och ser på julkalendern från 2000. Minns ni den? En favorit härhemma. Men årets kalender ligger också bra till hos både vuxna och barn.

Jag är liksom Mattias tacksam över julhelgen, och över så mycket. Över att vi just nu får må så bra som familj, att vi – trots att det absolut inte var någon självklarhet – har fått våra efterlängtade barn, att vi är friska och har många människor bland släkt och vänner som är så värdefulla för oss. Som står oss nära. Det har verkligen funnits en julefrid, något som inte går att ta för given, utan som också den väcker tacksamhet.
Samtidigt bär vi med tankar och oro över vänner i sjukdom, sorg och ofrid. Just denna dag påminns vi också om när tsunamin drabbade så många. Sådana katastrofer sker hela tiden, i många länder och i många liv, och det är ibland svårt att förstå att livet kan gå vidare när det värsta har hänt. Att det faktiskt gör det, att jag faktiskt sitter här och mår gott trots de mindre och större flodvågor som har vällt in i mitt liv genom åren, gör mig ännu mer viss i min tro att livet genom Jesus har segrat över döden, att också i det mörkaste är vi burna. Trots att det inte alltid känns, och trots att jag emellanåt har tvivlat på det så är jag viss om att det är så.

Idag var jag mötesledare i vår EFS-kyrka, ett uppdrag som jag saknade under tiden i Kenya. Dagens gudstjänst avslutades med den här psalmen. Hur den låter hörs via länken och hur texten går ser ni här under bilden från imorse.
Från igår eftermiddag snöade det som om himlen var öppen. Det är nog inte alla som ser det som att det var välsignelser som ramlade ner. Men om det var det, så var det rejält tilltaget. Jag tog bussen till kyrkan i förmiddags, för skottningen var ett flertimmarsprojekt. Ellentin var kvar hos mormor och gossarna var hemma eftersom den yngste var febrig. Mattias har klarat av stora delar av skottningen och tar en powernap här intill inför resten. Barnen ligger nyduschade i storasysters säng och ser på film. En Kenya-favorit: Madagaskar!

Gud, i dina händer vilar jag i tro,
vilar i din värme och din ro.
Varje brustet hjärta, varje skadad själ
famnar du i nåd och gör den hel.
Nära vill jag leva, nära dig, min Gud,
i din omsorg finner själen ro.
Nära vill jag leva, nära dig, min Gud,
i din kärlek kan min kärlek gro.

Gud, i dina händer vilar jag i bön,
växer glädjens tro och hoppets frön.
Du har oss försonat:
Jesu Kristi död räddar oss till liv i överflöd.
Nära vill jag leva, nära dig, min Gud,
i din omsorg finner själen ro.
Nära vill jag leva, nära dig, min Gud,
i din kärlek kan min kärlek gro.

Gud, i dina händer får jag gråta ut,
gråten delar du tills den tar slut.
Gud, du känner ondskan i din egen kropp.
Att du delar smärtan ger mig hopp.
Nära vill jag leva, nära dig, min Gud,
i din omsorg finner själen ro.
Nära vill jag leva, nära dig, min Gud,
i din kärlek kan min kärlek gro.

Gud, i dina händer lägger jag mig ned.
När jag går till vila är du med.
Dina händer bär mig genom rum och tid.
Jag förblir i ljuset i din frid.
Nära vill jag leva, nära dig, min Gud,
i din omsorg finner själen ro.
Nära vill jag leva, nära dig, min Gud,
i din kärlek kan min kärlek gro.

Idag gick vår fina tös på jullov. Innan skoldagen var slut fick hon ta emot ett stipendium från rektor. En mycket stolt mamma visar upp beviset. Stolt och osmakligt långsint när jag tänker att kanske denna peng kommer från nån av alla de fonder vi inte fick medel ur för att betala Svenska skolan i Nairobi. Bra att flickan är så framåt att det blir lite utdelning ändå.

En annan fin utdelning blev det på min trevliga lunchdate idag. Catrin hade av ett kenyanskt tyg som hon hade fått av oss sytt fina hjärtan till vår gran. Härlig doft av lillemans första land och av en kärleksfull vän. Som för övrigt har en miljövänlig och spännande affär värd att besöka.

Just nu är Mattias på jobbpartaj och jag och barnen har besök vid granen ikväll av barndomsvännen Ulrica som är hemma på Hemmanet över jul. Just nu roas vi av Äntligen hemmas julspecial.

Och till sist en bild från november 2008, när vi hade vårt första möte med Ambros. Den första veckan var vi tvungna att lämna honom att sova på barnhemmet. Då hade han varmt på sig: en tigerdräkt i fleece. Just en sån dräkt hittade jag på Toi market sista veckan i Kenya. Den kostade bara 30 kronor (300 shilling) men värmer nu Ambros under de kalla vinternätterna. Just nu är dräkten på, men gossen verkar inte det minsta sömnig utan far omkring som ett yrväder. Kanske blir det lite sovmorgon imorgon när det är dan före dan….
Tigerdräkten omnämns förresten i lokalradio när Ambros och jag intervjuas 20 minuter in i det här programmet.

Långt innan vi klev in i advent ägde det första lussebullsbaket rum hemma hos oss på Ekhemmanet. Inte riktigt så tidigt fanns tanken på en julblogg, men här är den nu – som en förlängning av julhälsningen 2009.
Välkomna!
Eller för den som så vill…
…Karibuni!