Ekhemmanets julblogg

På begäran kommer nu ett nytt år med familjen Ekhems julblogg!
Om man nu får säga “på begäran” även om det är ungefär en person som har frågat efter julbloggen?

Istället för pappersjulkort kommer här liksom i fjol vår digitala julhälsning.
Välkommen!

Ja, nu är glada julen slut, slut, slut….
…när makens och barnens pepparkaksskapelse (i form av vårt eget hus) krasades och avsmakades i samband med fredagsnöjet På spåret.

Och det har varit en glad jul för oss. Glad och trygg och fridfull – men också med många tankar hos dem som inte har det så. Är det kanske det som är den stora utmaningen. Att leva i nuet med tacksamhet över både det lilla och storheten, men samtidigt medveten om att allt är så skört och kan rasa som ett pepparkakshus. Inte i form av jordbävning här i vårt land, men på många andra sätt. Med det i åtanke blir det desto värdefullare att leva i en emellanåt grå vardag, men frisk och trygg med dem man älskar.

För ett år sen skrev jag på kenyabloggen ett inlägg om adoption från Kenya, för att uppmuntra andra att våga tanken. Fortfarande är det fantastiskt att ha fått leva i Ambros första land en tid, men nu är det inte lika lätt att rekommendera Kenya som adoptionsland. Inte förrän det blir verklighet av de förbättringar som så många aktörer inom landet hoppas på. Adoptionen från Kenya var det som fullkomnade vår familj och gav oss det andra barn vi hade längtat så efter. Men processen är alltför oberäknelig och kan slita så hårt på familjer som redan har haft en lång och ofta sorgkantad väg till sitt barn. Därför är vår förhoppning att det ska ske stora framsteg när det gäller domstolsprocessen i Kenya, så att familjer snabbare får leva i tryggheten att de är familj på riktigt och får komma hem till sin vardag. Och ännu viktigare, att adoptionerna går snabbare så att många fler barn får familjer. Det är positivt att vara länge i sitt adoptivbarns ursprungsland, men det är inte för barnens bästa att domstolsprocessen är så oerhört oviss både när det gäller tid och attityd.

Nu sätter vi punkt för den här gången, men det skulle inte förvåna mig om vi kommer tillbaka med en annan blogg, nån annan gång.
Farväl, lilla skara (mellan 29 och 116 läsare dagligen) som har följt oss denna jul. Far väl på livets hav. Tack för att ni ville vara med oss. Sköt om er, och hör gärna av er. Till exempel genom att mejla alla@ekhemmanet.se

Till sist en del bilder från vårt Hemmanet denna vackra vinterdag.

I veckan som kommer dansas julen ut och kanske även somliga dåliga vanor som att sitta och tugga kola på söndagkvällen. Jag hittade en bortglömd påse med julkola och jultidningar till barnen.
Barnen. De fina. Den yngste somnade sprallig lite för sent men jag är glad att han var vaken när vi kom hem jag och Ellentin för nån timme sen.
Tösens bästa julklapp var nog, enligt min mening, den som vi har njutit av nyss. En helg i Stockholm med goda vännerna Caroline och Karin. I fredags eftermiddag lämnade vi Sundsvall med tåg för ett par innehållsrika dagar. Mycket prat och mys i form av sällskapsspel, lata hotellrumsstunder, shoppingrundor och restaurangbesök. Men även en fantastisk 3D-film på Cosmonova (Wild Ocean) och besök på naturhistoriskt museum både live och via Natt på museet 2 på hotellteven. Några extra vänträffar blev det också. Morgonpromenad och hotellfrukost med Ulrika (som vi såg senast 081106) samt eftermiddag med Anna och Myra Nilson. Kenyavänner som det var overkligt och helroligt att få se här hemma. Ännu roligare vore det om adoptionsdokumenten fick bli klara snart så att de fick hem lillebror och pappa från Kenya. Ett par andra Nilson-släktingar fick vi dock träffa i Sthlm. Och dansare som de är kunde de visa oss runt på Operan. En helt fantastisk upplevelse där vi fick se det makalösa husets alla vrår. Vi stod till och med på scen. Bland kulisserna till Nötknäpparen. Alla blev mycket sugna att se baletten på kvällen, så det var ledsamt att det inte fanns biljetter kvar. Men nästa gång i Stockholm hoppas vi på att det finns både biljetter och finstass. En riktigt härlig helg och mersmak på både storstadssemester och
ledighet. Men imorrn är det vardag igen. Då blir det varken tågfika (med låtsassaft och mackor med Affes goda gravlax) eller kvällskarra. Kanske.

Julen är redan halvt utdansad härhemma. Pojkarna har slaktat granen och tagit rätt på allt skräp som den genererat. Skönt. Och dessutom har de (eller åtminstone en av dem) möblerat om och skaffat en ny, snygg och praktisk tevebänk som ersättare för det skruttiga skåpet från 1990-talet.

Vattnet i julgransfoten försvinner fort, och det visade sig inte bero på en törstig gran utan på en törstig gammal katt.
Vattnet på övervåningen är också puts väck sedan imorse, kallvattnet har kommit åter men varmvattenledningen har frusit. Det har nog varit närmare -30 inatt. Nu går en kupévärmare för fullt mot det förmodade köldstället i hopp om att vi ska slippa lägga pengar på nån rörfirma.

Jag och barnen har varit på en tvådagarsresa till Ellentins födelsestad, Uppsala. Också där härlig vinter. Vi fick helpension hos Gunnel och Bosse (som är Ellentins “gudmormor och gudmorfar”) och gudstjänst med barnvälsignelse i Österledskyrkan bland en massa gamla vänner och bekanta. Sen åkte Ellentin åt sitt håll och var med vännen Lisa ett drygt dygn medan jag och Ambros var på fest med den internationella och långväga barnvälsignelsefamiljen igår och goda vänträffar idag. Sedan tågresa hem igen ikväll. En resa som gick bättre än den förra eftersom Ambros denna gång sovandes klarade sig utan X2000-åksjuka.
Det var ett par värdefulla dagar, med kära återseenden. Ändå är det skönt att vara hemma också. Hos en nu ryggfriskare Mattias som har fullföljt alla sina (och mina) plikter som husägare och skottat rent utanför vår tomt.

På nyårsafton packade vi in oss i bilen och åkte till Lubban. Ambros feber började ge med sig och Mattias rygg var en smula medgörligare – men skottförbudet kvarstod för hans del, så jag fattade skoveln. Mycket snö hade kommit också här men det var ingen brådska och rätt behaglig motion. Kvällen firade vi fyra tillsammans med god mat, sällskapsspel, mycket tacksamhet och lite sömn innan tre av oss var halvvakna då det nya decenniet såg sitt ljus. Eller mörker. När ljuset och nyårsdagsmorgonen kom konstaterade jag att det hade snöat mycket. Igen. Nu började min övertygelse naggas i kanten. Den där övertygelsen om att det “kan inte komma för mycket snö”. Jag ändrar mig. Nu är det mer än lagom. Det har fortsatt snöa hela dagen. Vi fastnade en gång på väg från Lubban till stan och fick dras loss av en traktor. I stan var det lika snöigt men vi lyckades ändå hitta uppsalavännen Hans där bland snödrivorna, och hann med att bli bjudna på en trevlig restaurangmiddag och prata en del innan Hans tåg skulle gå.

Vi skulle ha stannat i Lubban en natt till men skippade det eftersom de inplanerade vännerna inte kunde komma och snöandet bara fortsatte. Mattias fick åka på en långsam resa för att hämta alla våra prylar och matvaror. Tänk så mycket man kan släpa med sig för ett par dagar…. När han kom hem var jag ute och skottade vår garageinfart för andra gången på några timmar. Just utanför vårt hus fastnade en bil i snödrivan och vi försökte med olika medel hjälpa dem ett bra tag. En annan bil kom och bidrog till att det projektet kunde avslutas, och precis till klockan 20.00 satt hela familjen bänkade vid På Spåret med allehanda godsaker på soffbordet. Och ute kommer det mer vitt hela tiden. Gott om nytt.
Och ett på alla sätt GOTT NYTT år önskar vi alla våra släktingar och vänner!

Sparkarna och pulkorna som användes på juldagen syns det inte mycket av en vecka senare.

Då får du mycket gärna ge dig tillkänna genom mejl eller kommentar – om du inte har gjort det redan – för det är alltid roligt att veta vem man skriver för.

Vi har fått ett adoptionscentrum här hemma. Ellentin använde igår julklappspengarna till en efterlängtad klapp. Jag vet inte riktigt vad det är, men namnet är rätt kul…. trots att jag är stor motståndare till att ordet adoption används i djursammanhang. Men det här var ju åtminstone låtsasdjur.

Jag är liksom Mattias tacksam över julhelgen, och över så mycket. Över att vi just nu får må så bra som familj, att vi – trots att det absolut inte var någon självklarhet – har fått våra efterlängtade barn, att vi är friska och har många människor bland släkt och vänner som är så värdefulla för oss. Som står oss nära. Det har verkligen funnits en julefrid, något som inte går att ta för given, utan som också den väcker tacksamhet.
Samtidigt bär vi med tankar och oro över vänner i sjukdom, sorg och ofrid. Just denna dag påminns vi också om när tsunamin drabbade så många. Sådana katastrofer sker hela tiden, i många länder och i många liv, och det är ibland svårt att förstå att livet kan gå vidare när det värsta har hänt. Att det faktiskt gör det, att jag faktiskt sitter här och mår gott trots de mindre och större flodvågor som har vällt in i mitt liv genom åren, gör mig ännu mer viss i min tro att livet genom Jesus har segrat över döden, att också i det mörkaste är vi burna. Trots att det inte alltid känns, och trots att jag emellanåt har tvivlat på det så är jag viss om att det är så.

Idag var jag mötesledare i vår EFS-kyrka, ett uppdrag som jag saknade under tiden i Kenya. Dagens gudstjänst avslutades med den här psalmen. Hur den låter hörs via länken och hur texten går ser ni här under bilden från imorse.
Från igår eftermiddag snöade det som om himlen var öppen. Det är nog inte alla som ser det som att det var välsignelser som ramlade ner. Men om det var det, så var det rejält tilltaget. Jag tog bussen till kyrkan i förmiddags, för skottningen var ett flertimmarsprojekt. Ellentin var kvar hos mormor och gossarna var hemma eftersom den yngste var febrig. Mattias har klarat av stora delar av skottningen och tar en powernap här intill inför resten. Barnen ligger nyduschade i storasysters säng och ser på film. En Kenya-favorit: Madagaskar!

Gud, i dina händer vilar jag i tro,
vilar i din värme och din ro.
Varje brustet hjärta, varje skadad själ
famnar du i nåd och gör den hel.
Nära vill jag leva, nära dig, min Gud,
i din omsorg finner själen ro.
Nära vill jag leva, nära dig, min Gud,
i din kärlek kan min kärlek gro.

Gud, i dina händer vilar jag i bön,
växer glädjens tro och hoppets frön.
Du har oss försonat:
Jesu Kristi död räddar oss till liv i överflöd.
Nära vill jag leva, nära dig, min Gud,
i din omsorg finner själen ro.
Nära vill jag leva, nära dig, min Gud,
i din kärlek kan min kärlek gro.

Gud, i dina händer får jag gråta ut,
gråten delar du tills den tar slut.
Gud, du känner ondskan i din egen kropp.
Att du delar smärtan ger mig hopp.
Nära vill jag leva, nära dig, min Gud,
i din omsorg finner själen ro.
Nära vill jag leva, nära dig, min Gud,
i din kärlek kan min kärlek gro.

Gud, i dina händer lägger jag mig ned.
När jag går till vila är du med.
Dina händer bär mig genom rum och tid.
Jag förblir i ljuset i din frid.
Nära vill jag leva, nära dig, min Gud,
i din omsorg finner själen ro.
Nära vill jag leva, nära dig, min Gud,
i din kärlek kan min kärlek gro.