Ekhemmanets julblogg

Nu avslutas denna blogg. Gott slut på julen önskar vi. Men enligt kyrkoåret slutar ju inte julen förrän i samband med kyndelsmäss i februari, så det finns lite tid kvar att njuta…

Tjugondag Knut, men inget pepparkakskras idag. För Ambros är sjuk:

Bilden är arrangerad kan man säga, eftersom det var en glad pojke. Som lekte arg. Och en brun pojke som lekte grön. Grön av bokstavsträning som gick snett, inte av illamående. Även om det är just den sjukan som härjar. Färdighärjat för hans del och hemmavaro för att inte smitta andra. Nu är det bara att vänta och se hur pass mycket smittan sprids i familjen. Jag mår illa till och från, men det är möjligt att det beror på för stort intag av vitpeppar och lactobaciller. Eller på emetofobi.

Dagen idag skulle ha ägnats åt romanskrivande, men det blev en hemmadag som sagt. Och ändå lite “jobb” av författarkaraktär. Uppdatering av hemsidan, och lite bloggande. Och en hel del tankar på livets gåva och gräns, som en rubrik så vackert heter i psalmboken.

Nyss låg gossen och jag på en madrass och såg på Bollibompa. (Samma madrass där sjukdom igårkväll kombinerades med massor av avsnitt av Fem myror. Nytta med nöje. Eller nåt.) Då kom Ambros på att han skulle hoppa från sin pall mot fotändan av madrassen och vassa tevehörn.
“Det är bäst att du inte hoppar så där, för du kan hamna på teven” sa jag, och tänkte förstås främst på att gossen skulle kunna slå sig. Inte han:
“Ja, och då kan teven gå sönder och människor komma ut”

Det här är vår lussekatt Nelson. Hon (!) kom till familjen samma år som Mattias och jag gifte oss, och är därmed inne på sitt nittonde år. Ellentin och jag var med Nelson på seniorkontroll i höstas. Efter att hon hade betett sig allt märkligare kontaktade jag veterinär som sa att “om det är länge sen hon undersöktes så kan det vara en bra idé att göra en undersökning”. Tja, det var väl 18 år sen hon sist besökte en veterinär, så vi begav oss till kliniken.

Där blev veterinären och kollegorna eld och lågor över att vi hade en så FANTASTISKT fin och FRÄSCH 18-åring. Lite artros och en njurnedsätting fick vi med oss hem istället för den förväntade dödsdomen. Hysteriska nattliga skrik och andra knepigheter fortsatte hon dock med. Tills bara någon dag före jul. Då förvandlades Nelson till en mysig lussekatt som sov gott i våra sängar hela nätterna och slutade skrika som en mistlur. Tills inatt. Nu när julen är slut kommer kanske den oharmoniska tantkatten tillbaka… Jag hoppas julstämningen, eller vad det nu var som gjorde henne så lugn, ska komma tillbaka till henne.

Apropå att ha varit gift i nästan nitton år. Det är fantastiskt! Det tycker jag också, fastän jag inte är man:

Bildkvalitén är inte den bästa. Fotot är taget med telefonen, jag menar iPhonen, under en midnattsmatch i Therapy hos vännerna Roos. Mattias fick denna fråga. Just på sitt nittonde år!

Multimediafamiljens lördagkväll ser just nu ut så här:

Vi pustar ut efter dagens förhållandevis lättsamma arbete (även om skottningen känns i ryggen), och jag undrar hur mycket det behöver pustas när vardagen sätter igång rejält på måndag.
Barnen och jag var på en tvättäkta julgransplundring med Adoptionscentrum idag. Dragspelsackompanjerad dans runt granen, trovärdigt tomtebesök och sötsaker i kubik. Vårt bidrag till fikabordet var dessa saffransbullar med mandelmassa:

På trettondagen änglade Ellentin traditionsenligt i julspelet i Svartviks kyrka, och därefter styrde vi trots klasstvåvarning mot Jämtland och gamla goda vännerna Roos i Ås. Det har är en tradition också med en tidig januariträff hos dem, med sällskapsspel, frisk luft och många värdefulla samtal. Det är rikt med vänskap som gör att samtalen bara fortsätter där de sist slutade. Även om det ibland går alltför långt mellan gångerna.

Så har vi idag fått dansa ut julen och Mattias har samtidigt dansat in den nya diskmaskinen inför all vardagsdisk som annars skulle ha hopat sig efter helgerna.

Härhemma dansas inte julen ut riktigt än. Betlehemsstjärnorna och granens ljus får sprida sitt sken över oss ett tag till. Det har jag för övrigt redan bloggat om på annan plats. Här på Julbloggen är det snart färdigbloggat nu när julen närmar sig sitt slut. Men hos Ellentin kommer nog inläggen att trilla in ett tag till.

Ja, nu är glada julen slut, slut, slut….
…när makens och barnens pepparkaksskapelse (i form av vårt eget hus) krasades och avsmakades i samband med fredagsnöjet På spåret.

Och det har varit en glad jul för oss. Glad och trygg och fridfull – men också med många tankar hos dem som inte har det så. Är det kanske det som är den stora utmaningen. Att leva i nuet med tacksamhet över både det lilla och storheten, men samtidigt medveten om att allt är så skört och kan rasa som ett pepparkakshus. Inte i form av jordbävning här i vårt land, men på många andra sätt. Med det i åtanke blir det desto värdefullare att leva i en emellanåt grå vardag, men frisk och trygg med dem man älskar.

För ett år sen skrev jag på kenyabloggen ett inlägg om adoption från Kenya, för att uppmuntra andra att våga tanken. Fortfarande är det fantastiskt att ha fått leva i Ambros första land en tid, men nu är det inte lika lätt att rekommendera Kenya som adoptionsland. Inte förrän det blir verklighet av de förbättringar som så många aktörer inom landet hoppas på. Adoptionen från Kenya var det som fullkomnade vår familj och gav oss det andra barn vi hade längtat så efter. Men processen är alltför oberäknelig och kan slita så hårt på familjer som redan har haft en lång och ofta sorgkantad väg till sitt barn. Därför är vår förhoppning att det ska ske stora framsteg när det gäller domstolsprocessen i Kenya, så att familjer snabbare får leva i tryggheten att de är familj på riktigt och får komma hem till sin vardag. Och ännu viktigare, att adoptionerna går snabbare så att många fler barn får familjer. Det är positivt att vara länge i sitt adoptivbarns ursprungsland, men det är inte för barnens bästa att domstolsprocessen är så oerhört oviss både när det gäller tid och attityd.

Nu sätter vi punkt för den här gången, men det skulle inte förvåna mig om vi kommer tillbaka med en annan blogg, nån annan gång.
Farväl, lilla skara (mellan 29 och 116 läsare dagligen) som har följt oss denna jul. Far väl på livets hav. Tack för att ni ville vara med oss. Sköt om er, och hör gärna av er. Till exempel genom att mejla alla@ekhemmanet.se

Till sist en del bilder från vårt Hemmanet denna vackra vinterdag.

Igår fick vi besök av vänner vi träffar alldeles för sällan: Christer, Karin och Axel. De stannade till idag och följde med och lyssnade när Ellentin sjöng i julspelet med juniorkören i Svartviks kyrka. Mellan Ambros och Axel skiljer det bara några månader och de hade jättekul ihop.

Imorgon arbetar jag igen efter att ha varit ledig sedan 18 december, känns ovant, men det är ju en lagom lång arbetsvecka.

Nu sitter vi och tittar på Ellentins favoritfilm – Föräldrafällan. En klassiker!

Jag och barnen har varit på en tvådagarsresa till Ellentins födelsestad, Uppsala. Också där härlig vinter. Vi fick helpension hos Gunnel och Bosse (som är Ellentins “gudmormor och gudmorfar”) och gudstjänst med barnvälsignelse i Österledskyrkan bland en massa gamla vänner och bekanta. Sen åkte Ellentin åt sitt håll och var med vännen Lisa ett drygt dygn medan jag och Ambros var på fest med den internationella och långväga barnvälsignelsefamiljen igår och goda vänträffar idag. Sedan tågresa hem igen ikväll. En resa som gick bättre än den förra eftersom Ambros denna gång sovandes klarade sig utan X2000-åksjuka.
Det var ett par värdefulla dagar, med kära återseenden. Ändå är det skönt att vara hemma också. Hos en nu ryggfriskare Mattias som har fullföljt alla sina (och mina) plikter som husägare och skottat rent utanför vår tomt.